I'm just gonna speak my mind
Ett litet ilsket inlägg från min sida.
Det är så mycket som jag tycker är fel, så mycket i vårt samhälle som är konstigt och bara allmänt idiotiskt.
Vad jag vill prata om idag är hjälpen som vi har rätt att få i sverige.
Och hur mitt liv har lyckats bli såhär och jag ska försöka vara så saklig som möjligt.
2006
Flyttade jag till stockholm. Inte för att jag helt ville utan för att jag inte längre fick bo hos min mamma enligt bestämmelser av Socialtjänsten i Örebro.
Jag började gymnasiet och inte det jag ville gå utan en linje där jag fick plats.
så det blev IT media på johnbauer gymnasiet i stockholm.
Märk väl att jag inte har haft något att säga till om hittils.
2009
Hade jag flyttat hem till min pojkvän i Södertälje och sommarjobbade som telefonförsäljare i två månader.
Till hösten valde jag att läsa Japanska på universitet i stockholm.
och under den terminen kan jag inte klaga, jag klarade mig bra.
2010
Valde jag att börja på en lärarutbildning på södertörns högskola, so far so good.
Januari 2010
Min pojkvän som jag bodde hos valde att göra slut.
Jag var tvungen att flytta och jag kunde inte flytta hem till pappa igen för det fanns inte längre plats för mig där.
Jag fick bo som inneboende hos en tjejkompis och hennes mamma.
Lite senare den månaden var det en närstående till mig som försökte begå självmord.
Och denne person behövde all hjälp från mig, så starten på mina studier halkade efter.
Jag hade inte längre någon bostad och inget extrajobb, satt på en utbildning som jag inte visste om jag ville gå längre för jag klarade inte av uppgifterna i skolan och var alltid bara deprimerad.
April 2010
Jag fick min första lägenhet! Flyttade in och betalade med hjälpa av studiemedlet.
Maj 2010
Jag väljer att hoppa av lärarutbildningen.
Får ett jobberbjudande som ska täcka iallafall 4 månader.
Tackade såklart ja till det jobbet.
När jag kommer dit så visar det sig att han som anställde mig via uniflex, inte har speciellt mycket över för mig och trots att VD:n på företagen ber mig att stanna och jobba så får jag sparken från Uniflex och kan inte jobba kvar.
Jag vänder mig samma månad till socialtjänsten och till en början går allt bara bra.
Pengarna kommer ut som de ska och jag trivs med min socialsekreterare Angelica.
juli / Augusti 2010
Blir jag förflyttad till ekonomiavdelningen och får en ny handläggare.
Inga problem.
Nu i slutet så har det krånglat,
Jag ska få aktivitetsstöd av försäkringskassan för att jag ingår i jobbgarantin för ungdomar.
Och första utbetalningen skulle ha kommit för fem dagar sen.
Jag sitter alltså med alla mina räkningar att betala och väntar på pengar som inte verkar dyka upp.
Och det störda med det hela är bara egentligen att jag inte kan få någon hjälp. De skickar runt en som en jävla fotboll på en fotbollsplan och inte är det någon som egentligen kan svara på ens frågor.
Trött är vad jag blir.
Skaffa ett jobb ?
Jotack jag försöker, de senaste två månaderna har jag sökt upp emot 60 jobb utan att ens få svar från någon.
Det är så lätt att hålla motivationen uppe när ingenting går.
Det har gått typ ett halvår och jag har inte fått ett ordentligt jobb.
So do not give me that for an answer.
Jag känner bara att när de sitter med hela ditt liv i sina händer så borde det ju ändå finnas en omtanke?
Och gör det inte det så lovar jag att jag skulle kunna göra deras jobb så jävla mycket bättre! MEN DET FÅR JAG JU INTE.
Så, nu tror jag att jag har lugnat ner mig och om ni har läst ända hit så tack, annars förstår jag om ni inte orkar.
KRAAAAAAAAAAAAAM
Det är så mycket som jag tycker är fel, så mycket i vårt samhälle som är konstigt och bara allmänt idiotiskt.
Vad jag vill prata om idag är hjälpen som vi har rätt att få i sverige.
Och hur mitt liv har lyckats bli såhär och jag ska försöka vara så saklig som möjligt.
2006
Flyttade jag till stockholm. Inte för att jag helt ville utan för att jag inte längre fick bo hos min mamma enligt bestämmelser av Socialtjänsten i Örebro.
Jag började gymnasiet och inte det jag ville gå utan en linje där jag fick plats.
så det blev IT media på johnbauer gymnasiet i stockholm.
Märk väl att jag inte har haft något att säga till om hittils.
2009
Hade jag flyttat hem till min pojkvän i Södertälje och sommarjobbade som telefonförsäljare i två månader.
Till hösten valde jag att läsa Japanska på universitet i stockholm.
och under den terminen kan jag inte klaga, jag klarade mig bra.
2010
Valde jag att börja på en lärarutbildning på södertörns högskola, so far so good.
Januari 2010
Min pojkvän som jag bodde hos valde att göra slut.
Jag var tvungen att flytta och jag kunde inte flytta hem till pappa igen för det fanns inte längre plats för mig där.
Jag fick bo som inneboende hos en tjejkompis och hennes mamma.
Lite senare den månaden var det en närstående till mig som försökte begå självmord.
Och denne person behövde all hjälp från mig, så starten på mina studier halkade efter.
Jag hade inte längre någon bostad och inget extrajobb, satt på en utbildning som jag inte visste om jag ville gå längre för jag klarade inte av uppgifterna i skolan och var alltid bara deprimerad.
April 2010
Jag fick min första lägenhet! Flyttade in och betalade med hjälpa av studiemedlet.
Maj 2010
Jag väljer att hoppa av lärarutbildningen.
Får ett jobberbjudande som ska täcka iallafall 4 månader.
Tackade såklart ja till det jobbet.
När jag kommer dit så visar det sig att han som anställde mig via uniflex, inte har speciellt mycket över för mig och trots att VD:n på företagen ber mig att stanna och jobba så får jag sparken från Uniflex och kan inte jobba kvar.
Jag vänder mig samma månad till socialtjänsten och till en början går allt bara bra.
Pengarna kommer ut som de ska och jag trivs med min socialsekreterare Angelica.
juli / Augusti 2010
Blir jag förflyttad till ekonomiavdelningen och får en ny handläggare.
Inga problem.
Nu i slutet så har det krånglat,
Jag ska få aktivitetsstöd av försäkringskassan för att jag ingår i jobbgarantin för ungdomar.
Och första utbetalningen skulle ha kommit för fem dagar sen.
Jag sitter alltså med alla mina räkningar att betala och väntar på pengar som inte verkar dyka upp.
Och det störda med det hela är bara egentligen att jag inte kan få någon hjälp. De skickar runt en som en jävla fotboll på en fotbollsplan och inte är det någon som egentligen kan svara på ens frågor.
Trött är vad jag blir.
Skaffa ett jobb ?
Jotack jag försöker, de senaste två månaderna har jag sökt upp emot 60 jobb utan att ens få svar från någon.
Det är så lätt att hålla motivationen uppe när ingenting går.
Det har gått typ ett halvår och jag har inte fått ett ordentligt jobb.
So do not give me that for an answer.
Jag känner bara att när de sitter med hela ditt liv i sina händer så borde det ju ändå finnas en omtanke?
Och gör det inte det så lovar jag att jag skulle kunna göra deras jobb så jävla mycket bättre! MEN DET FÅR JAG JU INTE.
Så, nu tror jag att jag har lugnat ner mig och om ni har läst ända hit så tack, annars förstår jag om ni inte orkar.
KRAAAAAAAAAAAAAM
Kommentarer
Postat av: Giz
uch vad jobbigt:( förstår dig helt, har själv suttit i nästan samma sits, skit jobbigt och kämpigt. Jag har 900 kr att leva på efter att jag betalt alla mina räkningar... då är inte maten inräknad så där kan du förstå att det är tufft, tur att min kille hjälper till annars hade jag fått flytta hem till mamma eller något. Söker också jobb som en dåre och det händer knappt något på den fronten och då är jag ändå inom vården som det enligt andra "ALLTID" finns jobb i... yhe right...
håll huvudet högt och kämpa.
Postat av: miss P E
Det är inte lätt att få jobb. Ha du provat med att praktisera någonstans. Brukar oftast leda till att man få sommarjobba och sedan flyter timmrana på...
Trackback
